Testar mina egna vingar

Känslan jag har just nu är värre än när jag flyttade hem ifrån. Jag vet inte vad det är för känsla eller varför den ens infinner sig i mig. Men den är där, påtagligare än någonting annat.

Im leaving home.
På riktigt den här gången.

Farväl

Åkte genom Sorunda idag.
Det känns så overkligt att det har varit hela min värld en gång.
Sorunda har blivit en plats med massor av minnen.
Allra mest mörka och dystra sådana.
Med tunga andetag och lite sorg i hjärtat konstaterar jag att jag nog alltid varit på väg där ifrån,
enda sen jag fick veta att det fanns en hel värld där ute som väntar.
Det känns i hela kroppen att det är dags att säga Hej då på riktigt.

”Jag smiter ut igenom bakdörren när festen är i full gång.
Jag vänder mig en sista gång, ser på alla där inne,
ler lite med gråten i halsen och viskar tyst: Hej då.
Det är svårt att stanna kvar
men ännu svårare att inse när det är dags att gå.
Jag går med tunga steg mot hållplatsen som ska ta mig någon annanstans.
Jag vet inte riktigt vart och jag vet inte riktigt hur.
Det här är inte lätt, men det är det är dags att säga Farväl.”

Hemlängtan

Jag längtar så hemskt mycket hem, trots att jag inte kan vara mer hemma än vad jag är just nu.

Kanske mest är sommaren hemma i Sorunda & Nynäshamn jag längtar till.

#5månaderkvarattleva

Om du hade fått veta att du hade fem månader kvar att leva, vad hade du gjort då?
Jag hade spenderat en massa tid med mina vänner och familj. Men också göra något för mig själv. Som att flytta till New York och bara njuta av alla olika människor. Besöka Slovenien en gång till. Skriva en självbiografi. Skriva brev till de som hjälpte mig igenom tonåren. Sen hade jag försökt att se till att träffa Prins Harry på riktigt, bara för att se om han är så charmig och fin som på tv.

Det är svårt att veta hur man skulle reagera. Vem vet. Jag skulle kanske bara ligga paralyserad i sängen och deppa. Vem vet?
Sen vet vi aldrig om vi kanske dör imorgon i en hemsk olycka.
Faktum är att vi borde ta vara på livet vi ha och göra precis det vi vill, varje dag.
Det är det hashtaggen #5månaderkvarattleva handlar om.
En vän ligger på sjukhuset och kämpar mot cancer. Det är han som började med den.
Han lever med fröken Cancer varje sekund men verkar så glad ändå. Jag ler med hela kroppen så fort jag ser en ny bild på honom när han ler. Han har verkligen inte gett upp hoppet och det borde han verkligen inte heller göra. Hashtaggen får mig att fundera på varför jag gör saker jag egentligen inte vill göra. Den får mig att inse att jag faktiskt gör rätt i att flytta till Uppsala och plugga ryska, som jag länge velat, trots att mina föräldrar inte tycker det.

Så om ni har twitter, missa för gudsskull inte #5månaderkvarattleva !

Adrenalinutladdningar

Det är lustigt hur ens kropp kan bli beroende av saker som man aldrig trodde den kunde bli beroende av. Misstänker starkt att min kropp bleb beroende av adrenalinutladdningar efter min förra tatuering. Just nu längtar min kropp efter en till tatuering. Visst är det galet? Men oh så sant. Och att se på tatueringsprogram eller kolla på bilder gör det inge bättre.
Så a word of advice, tatuera er inte om ni inte kan ta att ni blir beroende.
För att många kan vittna om att once you start, you cant stop.

Nu händer det på riktigt

När jag kommer hem till Sverige igen kommer jag inte ha ett eget rum hos mina föräldrar och det kommer vara 10 dagar kvar tills det är dags för Uppsala. Det här är bara galet. Hur galet som helst. Så galet att jag inte kan greppa det. Det är dags att stå på egna ben på riktigt. Skapa en egen familj som består av vänner och människor jag väljer själv. En högst märklig känsla. Men en skön sådan. Vi får se vart allt tar mig. Men nu finns känslan på riktigt: Känslan av att jag aldrig kommer flytta hem. Känslan över att vara vuxen på riktigt. Allt det där är nog ändå lika bra, jag är på tok för rastlös för lilla Sorunda.

Imorgon åker jag till New York och tänker bara njuta av att vara mitt uppe i stunden. Kommer jag inte hem är det nog för att jag tänker stanna!

Min bror & jag

Ligger och lyssnar på ”Min bror & jag” med Pontus & Amerikanerna.
Tänker på mycket mina bröder betyder.
Älskar de så mycket att de har en evig plats på min vänstra handled. På så vis har jag alltid de i närheten, även om vi är flera hundra mil från varandra.

God Jul

Såhär till jul brukar det ofta vara svårt för mig att inte känna mig välpreviligerad. Jag har en kärleksfull familj, jag bor i ett land som är relativt tryggt. Jag behövder inte vara flera hundra mil från mina älskade som är kvar i ett krigskaos. Jag behöver inte vara livrädd för att bli bortskickad till mitt hem land där en säker död väntar mig och jag behöver inte gömma mig från den svenska staten som vill skicka mig till den.

Idag är det julafton, jag hoppas ni är med era nära och kära, äter god mat och får fina klappar. Men glöm inte de som inte får krama sina föräldrar, sina barn eller sina syskon. Glöm inte de som inte får stanna i vårat vackra land men inte kan åka hem, för de har inget kvar. Stöd gärna Flyktingfonden och bidra till ett humanare, varmare Sverige.

God Jul

Idag

Jag kommer sakna dig idag. Precis som alla andra dagar. Men idag kommer vara värst. Du har varit borta länge nu. Du borde vara här.

Its a fools game

Jag snubblade över en människa från mitt förflutna på nätet för ett tag sen.

Det känns likadant nu som då.
Hur fan gick det till?
Efter flera år. Efter allt som hänt.
Det känns likadant.
Samma känsla i bröstet.
Varför kan jag inte släppa taget?