Känslan jag har just nu är värre än när jag flyttade hem ifrån. Jag vet inte vad det är för känsla eller varför den ens infinner sig i mig. Men den är där, påtagligare än någonting annat.
Im leaving home.
På riktigt den här gången.
Känslan jag har just nu är värre än när jag flyttade hem ifrån. Jag vet inte vad det är för känsla eller varför den ens infinner sig i mig. Men den är där, påtagligare än någonting annat.
Im leaving home.
På riktigt den här gången.
Is this it?
Händer verkligen det här?
Verkar så.
Om jag nu har någonstans att sova så börjar jag på Uppsala Universitet den 16de januari. Hur jäkla galet och oerhört kul är inte det?
Som jag har längtat efter Uppsala.
Det pirrar sådär härligt i magen just nu. Som om jag vore kär typ.
Lycklig är ordet.
Så oerhört lycklig.
Bryr mig inte ens om att jag inte har en lägenhet eller ett rum just nu. Det får fixa sig. Nu är jag bara så lycklig att jag faktiskt har tagit steget för att förverkliga min dröm.
Vi ses i Uppsala!
Jag är som ett otåligt barn.
Jag vill åka nuuu!
Ja den 27de december bär det av till den stora staden på andra sidan atlanten. Nämligen New York.
Ska dit med bästa V och A.
Wiie!
Både jag och A har svårt att koncentrera oss på skolan pga det här.
Så spännande, roligt och lite läskigt samtidigt. Men det kommer kännas fantastiskt att stå på amerikansk mark.
Som jag har längtat.
Men det är en månad kvar.
Så tills dess gäller det att klara omtentan och klara av föreläsningarna.
Imorgon fyller jag 20 år.
Dvs att jag inte längre är en tonåring och alldeles själv får köpa sprit på System Bolaget.
Fast det är imorgon.
Idag är jag fortfarande tonåring och jag får inte köpa alkohol på System Bolaget.
Är inte det jätte märkligt?
Hursomhelst, 20 år.
Hur fasiken gick det till?
Kan i alla fall säga att jag har gjort saker med mitt liv. Jag har tagit min första debatt, jag har skrivit en motion, jag har pratat inför 200 personer, jag vet hur man håller ett styrelsemöte, hur man skriver ett protokoll, jag vet hur man voterar, jag har suttit som sekreterare, ordförande och vice ordförande i styrelser, inspirerar människor, har vänner jag inte ens visste fanns och jag är en del av någonting som förändrar världen. Hur många 20 åringar har den meritlistan? Inte många.
Lägg till att jag känner en minister och umgås med typ
världskändisar.
Ja vad fasiken hände?
Hur hamnade jag här?
Jo det började nog med att jag föddes in i en familj som är rätt samhällsintresserad. Med en farmor som länge var en akriv medlem av Centerpartiet är det nog svårt att inte påstå att politiken finns i blodet.
Hursom, jag började bli förbannad över hur världen såg ut redan som 12-13 åring, men min politiska bana började inte förens jag var 14 och då var det Muf som gällde. Tills jag snart skulle fylla 16, då kom Luf in i mitt liv. Och ah tack vare Luf kan jag allt det där och har gjort allt det där.
Det är svårt att tala om mitt liv utan att nämna politik. Det är det jag andas, varje dag. Precis så vill jag nog ha det. För vad skulle jag annars göra? Jag har tänkt mycket på det. Jag har verkligen ingenting annat än politiken och jag tror att det är meningen, jag är dömd (?) att hålla på med det.
”Politik är ett gift” sa pappa en gång och såg mig djupt i ögonen.
Jag fattade inte då, 16 år gammal.
Nu gör jag det.
Som sagt, jag fyller 20 år imorgon.
Hur fasiken gick det till?
Imorgon är det alltså 19 år och 327 dagar sen Högsta Sovjet upplöstes, i och med det satte punkt för Sovjetunionens existens.
Detta hände alltså den 26 december 1991. Även det en viktig dag.
Jag vaknade med ett ryck, trodde att jag hade försovit mig. Visade sig att jag bara hade sovit en timme. Hursomhelst drömde jag om Luf Skåne. Hel mysko kan tänkas. Dock sägs det att de tänker göra en get together samtidigt som jag är i Skåne nästa gång, så jag får träffa alla. Jag gillar verkligen Luf Skåne, synd att ni bor så långt bort! Eller så är det jag som bor långt bort, eftersom ni är så många? Trodde aldrig Skåne kunde locka så mycket. Jag får helt enkelt spendera lite mer tid där nere. Saknar mina fina vänner. Det är också där nere som några fina vänner jag inte trodde jag hade finns. Det är också märkligt, att man har vänner man inte trodde man hade i ett län långt borta. Men sånt händer, fast mest bara i Luf.
Sitter och stirrar på datorskärmen.
Den visar en lista över de 6 lägenheterna som jag har anmält intresse för.
Känns så enormt vuxet.
Som om det är dags att lämna barndomen på riktigt.
Det här är större än när jag flyttade hem ifrån.
Det har nog med att göra att alla 6 lägenheterna ligger i Uppsala.
En stad inte allt för långt ifrån Stockholm, men ändå alldeles för långt bort för att vara Stockholm. Det känns lite läskigt, men så spännande och magkänslan säger att det här är rätt beslut i rätt tid. Tiden är inne.
Nu gäller det alltså att hitta någonstans att bo och de där 6 lägenheterna är en början. Nu gäller det bara att hitta andra lägenheter att visa intresse för. Jag tänker inte ge mig förens jag vet att jag kommer ha en lägenhet den där första dagen av skolan. De får gå, det måste gå. Så om ni har några tips som ni tror att jag inte har hört förut kan ni ju vara snälla och berätta.
För att jag har en bra magkänsla angående det här.
Och någonting man ska gå på är magkänslan.
Jag ingår i någonting fint.
Mestadelen av mina vänner bryr sig, inte bara om sina vänner utan om världen och våra medmänniskor. Det allra finaste är att de flesta av oss kommer ifrån välbärgade hem. De flesta av oss siktar på välbetalda jobb. Några kommer, med största sannorlikhet, vara med och styra Sverige om x antal år. Men ändå, med det i bagaget, så kan vi stå i timtal och kämpa för de som inte har det lika bra som oss. Vi höjer rösten och samlar in pengar för de gömde flyktingarna i Sverige, vilka 14-29 åringar skulle göra det, frivilligt, en december dag i minus 15 grader? Vem sitter uppe mitt i natten och diskuterar kommunalfråger och debatterar ekonomi? Vilka sitter uppe och ser på den amerikanska presidentkandidat debatten, frivillig för att de tycker det är intressant, natten till ett stort prov? Jag ingår i något så otroligt fint som en grupp unga engagerade människor, från hela landet, som vill förändra världen, no matter what it takes.
Jag har en hat kärlek till politiken och till Luf och i synnerhet till Fp.
Jag älskar allt fint som vi utför, gemenskapen som bara finns där men hatar även att vara partipolitiskt bunden ibland.
Trots det älskar jag att i min vardag andas Luf och jag älskar alla mina fina vänner jag fått i och med Luf och är så enormt tacksam för det. Ta hand om er. Fortsätt kämpa för det ni brinner för, för att ni gör det så himla fantastiskt bra. Jag är så stolt över att vara en del av Luf så att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland. Keep up the great work och så ses vi barrikaderna!
Är påväg hem från Universitetet.
Är sjukttrött men har iallafall fått något gjort. Har börjat skriva på mitt första pm. Ja, vi får se hur det går.
Är sjukt irriterad på mina grannar (förutom J så klart) de tar inte ut sopporna & lyssnar på förtok för hög musik på väldigt dåligt valda tidfällen.
Måste ringa hyresvärden.
Annars måste jag ringa honom ändå, måste utforska frågan i att hyra ut min lägenhet medans jag är i Uppsala. Jag vet ju inte om jag vill stanna där och att ge upp en lägenhet i Stockholmsområdet är sjukt dumt.
Sem vet jag ju 1. Inte om jag kommer in. 2. Om jag hittar en lägenhet i Uppsala. Jag har dock stått i bostadskö i Uppsala i två år snart. De borde ge något ialla fall. De där med små rum funkar ju inte med min älskligs Brum. Han klarar inte av att bo på mindre ställen än vad vi gör nu (31 kvm)
Men som min far säger: Det ordnar sig alltid. Och han har alltid rätt.
Annars är jag väldigt taggad på Uppsala.
4 månader kvar till julafton.
Den 10 de utan farmor.
Det är helt sjukt.
Saknar henne så fruktansvärt när jag mår såhär bra och har en massa hyss för mig. Jag hoppas hon är stolt, även om inte jag är medlem i Centern.
Fast jag är tveksam om hon hade varit speciellt lycklig över det som hänt med (C) sen hon gick bort.
Livet ja, är så fruktansvärt kär i livet just nu. Alla fina människor som berikar det och alla fina saker som händer.
Japp! Jag är kär!
Livet är bra fint!
Nej nu ska jag njuta av musiken påväg till Sthlm där jag ska möta upp Erik.
Vi ska fika och snacka ekonomi.
Sitter på en buss påväg till ett ”möte” med en av mina finaste vänner. Jag mår alltid bra av hennes närhet. Hennes pepp och hennes enganemang smittar av sig på mig.
Det är spännande saker vi ska prata om. Är pepp, jag hoppas på att det blir så super vi hoppas på.
Oh, nu är jag likadan som alla andra som vägrar berätta vad man har för sig. Men men. Det händer väl alla engagerade människor.
Jag kan säker snacka om det men jag väljer att inte göra det. Allt är ändå så ostruktuerat just nu.
Appropå hemlighetsmakeri, visst gör det en mer pepp om folk blir nyfikna?
Tänk att jag skrivit allt de här på min iphone, påväg mellan Tälje och Sthlms central. Dumheter att vilja inskränka engelmännens rättighet att göra de samma! Vad tänker Cameron med?
