Jag vet hur folk som förnekar patriarkatet känner sig. Det är inte folk som aldrig stött på problem, det är folk som ser att det är en individ som utgör problemet, inte att det är patriarkatet som står i vägen.
Vet ni varför jag vet det?
Jo för att jag är en av de som egentligen aldrig har uppfattat att det är så att patriarkatet har stått ivägen för mig och mina drömmar. Jag har aldrig upplevt att jag blivit särbehandlad pga mitt kön. Helt ärligt. Jag är uppväxt i en familj som aldrig har gjort någon vidare skillnad på mig och mina bröder. Jag växte upp i ett litet samhälle som inte riktigt har fattat grejen med att tjejer inte får bli vad de vill. Eller så missade jag det.
Vi var alltid dubbelt så många tjejer som killar i alla mina klasser. Det föddes helt enkelt så mycket mer tjejer i Sorunda 1991. Tjejerna var alltid mest högljudda och vi tog nog den platsen vi ville ha och lämnade resten åt killarna.
Senare började jag i gymnasiet, på en typiskt killig linje där vi bara var runt 20 tjejer på skolan, resterande var 80 killar. Där spelade det heller ingen roll om man var tjej, inte heller på de praktikplatserna vi kom ut på. Vi ville ju lära oss arbetet, skit samma om vi var tjejer eller killar. Faktiskt blev tjejerna välkomnade med öppna armar. Äntligen tjejer i bygg och snickeri branschen brukade i alla fall jag få höra.
Helt ärligt, jag kan inte peka på vart i mitt liv jag har täffat på patriarkatet.
Någonstans i kroppen vill jag skrika när människor jämrar sig om att patriarkatet står i vägen för deras drömmar.
Jag ger blanka faan i om det där patriarkatet står i vägen eller inte. För att ingen eller inget ska få stå i vägen för mitt liv, för min framtid eller för mina drömmar.
Och kan jag så kan du.
Eller är det för att jag har min uppväxt som gör så att jag kan?
Nu säger jag inte att det inte finns problem med jämställdheten, för det gör det. Oerhört stora problem. Men sluta för fasiken skylla allt på männen. För det är inte deras fel.
Just det, vi fick ta den platsen vi ville ha redan som små barn.
Lär barnen att ta plats oavsett kön, ras och etnicitet. Lär dem att de är så oerhört vackra och fantastiskt duktiga precis som de är.
DET kommer att förändra samhället. Det handlar om att vi lever i ett samhälle som fortfarande vilar på konstiga normer. Ingenting annat.
Och finns det där patriarkatet, ja då kan det känna sig rätt överkört.