Känner hur 20 årskrisen är påväg.
Har haft sugen att få barn, fick precis suget efter att gifta mig. Och nu har jag verkligen bestämt mig för att faktiskt flytta. Hur gick det till? När blev det så lätt att ta beslutet att flytta flera mil ifrån allt man någonsin har vetat?
Sitter vid matbordet för mig själv.
Hör hur några ur familjen ser på tv.
Funderar på hur livet blev såhär.
Och vart jag är påväg.
En vän frågade mig det idag,
vart jag var påväg.
Det känns lite som om jag är med i På Spåret och Frågan just är: Vart är du påväg? Livet springer ifrån ibland.
Hursomhelst ger jag det jag stör mig på en vecka till, sen lägger jag ner.
Orkar inte slösa tid på någonting som inte ger mig någonting tillbaka, alls.
Vill just nu passa på att tacka B.
Jag vet att du inte tycker att du gjort något speciellt och det kanske du inte har gjort. Men du gjorde det i rätt stund och det betyder något för mig. Höll på att sluta helt, nu vet jag att jag skulle ångrat mig så mycket. Så tack!
Kära 13 åriga jag.
Livet känns hemskt just nu, jag vet det.
Det där självmordsförsöket som du i natt försöker göra kommer inte att fungera. Inte de andra försöken heller. Livet känns så fruktansvärt orättvist just nu och den känslan kommer forsätta finnas hos dig ett bra tag till. Men det blir bättre, tro mig jag vet. Jag har varit du. Om två år gör du ett av ditt livs bästa beslut, du går med i Luf och träffar de bästa människorna i världen. Som tycker om dig och tror på dig. Den känslan är värd att vänta på, jag lovar. Livet är jobbigt just nu. Ingen förstår dig och världen är bara en stor elak massa. Älskade 13 åriga jag. Håll ut. Du kommer klara det. Även om det känns som om att livet inte är värt att leva just nu.
Sitter och stirrar på datorskärmen.
Den visar en lista över de 6 lägenheterna som jag har anmält intresse för.
Känns så enormt vuxet.
Som om det är dags att lämna barndomen på riktigt.
Det här är större än när jag flyttade hem ifrån.
Det har nog med att göra att alla 6 lägenheterna ligger i Uppsala.
En stad inte allt för långt ifrån Stockholm, men ändå alldeles för långt bort för att vara Stockholm. Det känns lite läskigt, men så spännande och magkänslan säger att det här är rätt beslut i rätt tid. Tiden är inne.
Nu gäller det alltså att hitta någonstans att bo och de där 6 lägenheterna är en början. Nu gäller det bara att hitta andra lägenheter att visa intresse för. Jag tänker inte ge mig förens jag vet att jag kommer ha en lägenhet den där första dagen av skolan. De får gå, det måste gå. Så om ni har några tips som ni tror att jag inte har hört förut kan ni ju vara snälla och berätta.
För att jag har en bra magkänsla angående det här.
Och någonting man ska gå på är magkänslan.
Det finns många problem att ta hand om när det gäller jämställdheten i Sverige.
Någonstans måste man börja att ta tag i dem och inte bara låtsas som om dem inte finns för då löser vi inga problem. En viktig sak i det hela är att det, i många områden, saknas kvinnliga förebilder.
I tex Statsvetenskap, som jag själv läser, så finns det få kvinnliga professorer i Sverige och våran första kom inte förens på 80 talet. 1980 talet alltså. Pinsamt långt efter många andra vetenskaper. Att det har varit få kvinnliga statsvetenskapligastudenter är absolut en del i det hela. Men jag tror inte att det i dagens läge fattas kompetens.
De är folk som redan försökt ändra det här, nämligen socialdemokraterna.
Men att kvotera in en kvinnlig statsvetare till en tillsatt professur vid Stockholms Universitet kanske inte var en bra idé. Det finns, vad jag vet, inte bevis på att det hjälpt. Förutom att det finns en till kvinnlig professor, som om något år kommer försvinna pga pension och professuren försvinner från Universitetet. Kvar återstår problemet. I år är det mer kvinnliga studenter på Statsvetenskapliga Instutionen på Stockholms Universitet än någonsin, Nästan hälften av alla studenter är kvinnor. Det bådar gott inför framtiden i Statsvetenskap. Nu måste bara arbetet med att se till att faktiskt mer kvinnliga doktorer får chansen att bli professorer börja. Det är dags för Universiteten och Högskolorna att ta sitt ansvar i jämställdhetsfrågan. Inte bara för oss tjejer som faktiskt inte är helt främmande med tanken att kunna bli professor en dag utan även för samhällets skull.
Om du kommer hem och säger att du gått med i SSU eller Ung Vänster är du inte välkommen hem.
Det är ord jag och mina bröder har hört om och om igen.
Ord som känns hårda om man inte vet varför de sägs.
Att gå med i ett kommunistiskt eller socialistiskt parti skulle vara det största sveket emot min familj.
Det handlar inte om att mina föräldrar har en viss syn på politik.
Det handlar om historien.
Om hur min farfars morbror åkte frivilligt till Finland för att stå sida vid sida med finska soldater i det finska vinterkriget.
Om hur min pappas barndomsväns familj flydde från Estland.
Från kommunistiska leninister.
Det handlar om att samma familjs farfar blev mördad av kommunistiska soldater för att han jobbade på en förvärvs gård.
Det handlar om att inga som helst politiska åsikter kan rättfärdiga de fruktansvärda brott mot mänskligheten som har gjorts i kommunismens och socialismens namn.
Om du kommer hem och säger att du gått med i SSU eller Ung Vänster är du inte välkommen hem.
Det är ord som mina och mina bröders barn kommer att få höra.
Det är bara så.
Det handlar inte om att vi befinner oss på den högra sidan av den politiska skalan.
Det handlar inte om att vi inte gillar dem andras politik.
Det handlar om att det hade varit ett svek emot deras morfar eller farfars fars morbror.
Ett svek emot en familj som har betytt mycket för våran.
Ett svek emot alla offer vars liv har gått till spillo på grund av en utopi som aldrig någonsin kommer kunna bli sant.
Jag säger inte att jag inte tror på att man får vara med i vilket parti som helst.
Feel free. Men när man växer upp i en familj där hela ens tillvaro kantas av vuxna män som får tårar i ögonen och ilska i blicken av orden Sovjet, kommunism och socialism så bli man väldigt skeptiskt emot partier med såna bakgrunder.
Föraktet som man lär sig andas är svårt att förklara.
Känslan i brösten när någon av ens vänner säger sig vara socialist eller kommunist går inte att ens försöka få någon att förstå.
Jag förstår inte hur man kan stolt säga att man tillhör en viss grupp av människor när man inte vet deras historia. Jag förstår inte hur man kan vara med i ett parti vars ledare inte för allt för länge sen kallade sig själv kommunist.
Det låter som om jag har blivit hjärntvättad.
Någonstans kanske det är sant.
Men jag har i alla fall fått veta sanningen om vad som har hänt i världen.
Har du?
Läs även Idas inlägg om kommunism.
Tenta.
Det gick väl.
Svarade på frågorna.
Satt och hade Go and tell it on the mountin på huvudet heela tiden.
Kanske hjälpte. Han jobbar ju på konstiga vägar.
Nu känner jag mig alldeles tom, nästan som om jag har sprungit ett maraton fast med huvudet. Nog det jag har gjort om jag tänker efter. Nu sitter och äter kakor, jag som inte gillar köpta kakor men behöver sockret. Har gjort en Almedalen och bara ätit frukt idag. Inte undra på att jag är trött och kroppen skriker efter socker.
Så nu blir det möte med Sus Km och sen ah sen blir det hem och däcka i sängen, eller jobba.
Känner mig extra nära Gud idag.
Jag har absolut ingen aning om varför.
Han kanske känner att jag behöver det.
Eller så är det för att jag har lyssnat på kristna julsånger i två dagar nu.
Något sånt är det. Kändes iaf lättare att skriva det där pm:et igår och att vakna imorse. Inte för att jag ville gå upp.
Nervositeten sitter i magen och jag kan inte äta. Men får väl äta när jag när klar med den där tentan från helvetet. Som jag nog inte kommer klara, även om jag har Gud på min sida. Får helt enkelt hoppas att jag kan någonting, ett E är också ett godkänt betyg liksom.
Ångesten över att inte sett hela min familj tillsammans på ett tag känns i hjärtat. Det märkligaste är att jag alltid, då menar jag ALLTID, mest bara saknar pappa och en av mina bröder. Kan bero på att jag inte pratar med honom i telefon som jag gör med mamma och de andra.
Sitter hursomhelst på tåget mot T-centralen nu. Sen är det bara att trängas med alla på tunnelbanan. Varför, varför har de lagt alla högskolor på samma tunnelbanelinje? Det om något är dåligt planerat.
Aja, vi hörs efter tentan, om jag överlever.
I min blåögdhet trodde jag att visioner och ideér var någonting som får världen att gå framåt. Men det kanske bara är en knäpp tanke jag fått hem ifrån. Jag kommer från en företagarfamilj, där alla generationer har varit egen företagare på olika sätt. Allt från lantbruk, taxiföretag, åkerier till restauranger finns på listan av saker min släkt har drivit framgångsrikt. Det de har gemensamt är att de alla har varit med att driva Sverige framåt. Livet för mig handlar om att visioner, ideér och drömmar ska få gå i uppfyllese. Vare sig det handlar om att driva ett eget företag, stå i kassan i en affär eller att bli stadsminister. Drömmar är det som driver människor till att utveckla, skapa och förändra. Vi får inte vara rädda för visioner, ideér och drömmar. Vi borde uppmuntra dem med alla medel vi har.
(Men va fan det är svårt med rubriker!)
Sitter i skolan och försöker plugga.
Meeen mycket annat kommer i mellan. (jaja jag ska plugga!)
Har iaf kollat in de gamla tentorna och känner att jag redan, utan att gått på en enda föreläsningen
eller ens har öppnat någon av de tre böckerna har rätt så stor chans att klara tentan om jag bara läser böckerna i helgen. Det är så jäkla mycket pga Luf och det tackar jag Bas Liberalerna och alla andra utbildningar som Luf har haft för.
Annars stör jag mig på:
1. att min Spotify på mobilen inte fungerar, 2. att Billström inte avgår och hur Reinfeldt kan låta en så inhuman människa sitta med en sån stor makt över folks liv.
Och stör mig på den svenska sjukvården, men jag orkar inte skriva ett argt inlägg om det. Nu.
Sen så glädjer jag mig över beskedet som kom mitt i seminariet om Globlaiseringen, att Ghaddaffi (eller hur kan nu stavade sitt namn)
är gripen och förmodligen död. Bilderna från Tripoli är väldigt övervämligande att se.
Nu sitter jag som sagt i skolan och försöker få ordning på allt eftersom min dator hemma inte tillåter det.
Men drar mig för att läsa mina mail eftersom de oftast innehålller hemligheter som ingen utomstående borde få se de. (Fröken Viktig)
Så det har blivt en ny design på bloggen (för er som läser den på datorn).
Det har blivit lite lyssnande på Fp:s landsmöte. Fy fasiken vad duktiga Luf:are det finns!
Är så grymt stolt. Undrar för mig själv hur Adam hanterar detta, jag skulle smält av.
(Nu fungerar Spotify, helt plötsligt)
Tillslut vill jag bara tacka alla underbara människor på Twitter, ni vet vilka ni är.
Tack för allt stöd, ni är fantastiska.
Jag känner mig så otroligt älskad och omtyckt.
Om ni bara visste hur mycker jag älskar er alla.
Nu ska jag sitta här en stund till, sen drar jag nog till CL och lyssnar på en debatt mellan Republik och Monarki.
Kan bli rätt kul eftersom Luf StorStockholm (förutom några få medlemar) är republikaner.
